Jag är sämst på att blogga har jag märkt.
Får se om jag lyckas bli bättre på det snart eller om jag lägger ner den här med och återgår till gammal hederlig dagboks skrivning istället.

För mitt liv är för snörrigt för att röra vid nu.
Och kärleksfronten är åt helvete så det är nerlagt.
Mindre kärlek, mindre problem.
Och snart blir flytten upp åt landet igen.


Det ända jag stör mig på är att jag vill vara fri.
Och nu är jag fan inte fri.
Allt känns som rep som binder fast mig till olika plikter och förväntningar hit och dit.

Framför mig ser jag vackra Mirjams ögon, det är att vara fri.
Jag vill inte låsas fast , vänta eller gå rätt väg.
Jag vill få fortsätta göra chansningar och får lov att misslyckas men ändå vara stark.
Är det så fel av mig att vilja ha allt jag kan få ut av livet här och nu?
Jag vet varken in eller ut.
Ta nån annans definition av hjälp, eller ta själv hjälp men riskera att rasera igen?


Ta mig till månen och tillbaka, låt mig flyga i dina ögon. päverka era drömmar, låt mig färdas med vinden i den riktning jag väljer att den tar. ta bort alla faror alla tabun. låt inget begränsa , låt mig bara vara fri.